| Avskrift ur Nerikes Allehanda 27 jan 2007 | ||||
| Bilder
med berättelser som tar sina egna vägar |
||||
| KONST Galleri Nord Åsa Södergren "Human behaviour" måleri (Pågår till och med 1 februari) Galleri Örsta Mia Fagergren måleri (Pågår till och med 4 februari)
|
|
Allt är möjligt och en bild är en sorts främmande budbärare i vårt universum, sammanfattat genom våra sinnen. Ögat styr och är lätt förfört av det visuellt pråliga. Åsa Södergren har vässat sitt bildspråk ytterligare. Hon har synat bildelementens bångstyrigare knaggligheter, slipat och förfinat. Särskilt i de senaste verken. Hon har nått en platå, kan tyckas, där språket skall användas till något. Än känns det mesta som en sorts övningar. Det skvallrar bildinnehållet om. Är det övningar som möjligen leder till ett intensifierat berättande? Och här tar Mia Fagergren vid i sin utställning på Galleri Örsta. Det känns rätt att ställa frågan: Vad vill bilden oss? Mia Fagergren är inte så intresserad av formala problem, det där om bildrummets vara eller inte vara, tradition och målerisk kanon, uppror och förnyelse. Mia Fagergrens bilder är världen silad genom ett subjekt. Vi får som betraktare träda in i något, en berättelse, en känsla eller ett tillstånd. Den typen av bilder är betydligt svårare att ta till sig. De kräver närläsning. Mia Fagergren väjer inte för besvärligheter för att nå ut och fram med sina berättelser. I hennes bilder växer det till synes ordlösa och underliggande till berättelser med en helt egen syntax. De är gåtor i en mening som man måste lära sig att dechiffrera. Just det kompromisslösa blir allt tydligare i hennes signum. Där Åsa Södergren fortfarande artigt artikulerar på ett tämligen vedertaget bildspråk, uppfinner hon ett eget eller åtminstone egna ord. Det blir ibland förvirrande, en och annan gång oroande, men framför allt en inledande meningsförlust som är ett risktagande. Det är den vägen berättelsen måste ta för att bli begriplig eller åtminstone tydlig. Hos Mia Fagergren är bildrummet oftast så gott som upplöst. Det är en vit eller ganska skitigt sliten yta, varpå hon "lägger" olika objekt som vid en första anblick tycks helt disparata och mer samlade, ungefär som i renässansfursten "Wunderkammer" eller |
||
| Så vad vill Åsa
Södergren på Galleri Nord med sina bilder? Efter att ha sett några av
hennes utställningar och en daglig passage förbi hennes ateljéfönster
när jag går till mataffären, skulle jag vilja påstå att hon i första
hand arbetar med formala bildproblem. Hon trimmar sitt bildspråk. Hon
övar sig att tala tydligt om man så vill, fast med sitt eget idiom.
Hennes måleri har utvecklats och tilltalet har blivit alltmer
sofistikerat. Koloriten, färgernas visuella energi, är det
kraftfält som hon ständigt återkommer till. Hennes bilder är tydliga
också till sitt innehåll av den anledningen, visuellt attraktiva. Man
kan ana det verkligas återkomst i måleriet. Hennes snygga "intelligent- designade" bullterrier Gizmo har blivit något av en lokal kändis genom mattes konst. Även på Galleri Nord finns han porträtterad |
åtskilliga gånger. Åsa Södergrens bildvärld har utvecklats mot ett
sorts raffinerat idolmåleri, och då menar jag inte kändisvärldens
idoler, utan i en ursprunglig betydelse av renodling och idealisering
av karaktärer och typer. I processen av renodling har de människor och
djur som hon återger fått ett allt mer abstraherat utseende. Linjen är
trimmad, volymen inkänd och massan invägd. Det som sedan förefaller ha
fångat henne ännu mer är just färgspråket, hur det kan förmedla alla dessa
parametrar och dessutom ett stämningsläge. |
grundtonen skall höras
bättre i bilderna. |
||
|
|
||||
| skräckkabinett. En lätt surrealistisk
stämning finns där. Också Mia Fagergren har en koloritisk sensibilitet men den är inte av formal dignitet utan en rent känslomässig. Blå står inte automatiskt för "nedstämdhet" och rött för "lidelse" enligt gängse tolkningsmodeller. Det är intrikatare än så. Men lika fullt är de tonsäkra markörer av känsla och upplevelse. Tingen som befolkar hennes bilder kan vara fullt igenkännbara objekt, som en docka, en nallebjörn, en mössa, ett hus, en tallrik och så vidare. De bildar enheterna i en sorts rebus som betraktaren har att ta ställning till. Men det som laddar hennes bilder med det där extra är |
bildelementen som inte låter sig tolkas omedelbart. De har drömmens
slingrande och undflyende bestämningar. Både ock men ändå inte
identiteter. Det är där man hisnar inför hennes bildvärld.
|
|
||
|
|
||||